Moviezine.se MovieZine.se · Blogg: Bloggywood · Sweet Spot · Bollywood Dreams · Nollnolltalet · TeeVee · Ragnhilds rekvisita
Sök

Category Archives: 70-61

Sunday, November 1, 2009

61. 21 gram (2004)

Det sägs att 21 gram är den vikt vi förlorar när vi dör. Lika mycket som vikten av fem stycken femcentmynt, en kolibri, en chokladbit - och kanske även människans själ.

Detta är berättelsen om tre människoöden, vilka vävs samman genom en tragisk händelse: Paul, en matematiker i behov av en hjärttransplantation, Cristina, en tvåbarnsmor med ett förflutet som drogmissbrukare och Jack, en fd förbrytare som nu är religiöst aktiv.

“21 gram” är filmen där du ofta kommer på dig själv att hålla andan. Det är också en film som lämnar dig berörd flera flera timmar efter att du sett den. Då menar jag berörd som att gråta dig till sömns.

Det är också en film som delat många i två läger. En del säger att den predikar, svår att följa och pretantiös så det räcker och blir över. Andra hyllar den som genialisk. I mitt tycke är den ett mästerverk med hjärtekrossande insatser från alla de inblandande. Allt från Sean Penn, Naomi Watts och Benicio del Toro till regissören Alejandro González Iñárritu och musiken från Gustavo Santaolalla.

Är du sugen på två timmar tortyr så är “21 gram” något för dig. Själv kommer jag nog aldrig se den igen. Jag pallar inte det.

Visste du att?

  • Filmen spelades in i kronologisk ordning.
  • I scenen där Jack Jordan (Benicio Del Toro) försöker hänga sig i fängelse så räddas han av en kille med namnet “Maria Eladia” intatuerat på sitt bröst. Det är namnet på regissörens fru som filmen även är dedikerad till

Se/köp den här

  • Se direkt: Film2home - Streaming - 19 kr
  • Se direkt: Headweb - Streaming - 29 kr
Av Daniel Feldt
Skrivet i 70-61 · Etiketter: ·
Ingen kommentar ännu. Du kanske blir först? · Skriv en kommentar!
Saturday, October 31, 2009

62. Vårt dagliga bröd (2005)

Välkommen till ett dignande matbord som kanske inte är så lättsmält i en värld av industrialiserad matproduktion och högteknologiskt jordbruk. Mot bakgrund av rytmerna från maskiner och löpande band tar filmen oss runt till Europas matproducenter, enorma fabriker, surrealistiska landskap och bizarra ljud i industrimiljöer där människorna, djuren och grödorna är bara biroller i spelet om vår levnadsstandard.

Det spelar ingen roll vem du är eller vad du gör. Om du äter kött, är vegetarian eller vegan eller någon av alla dess avarter. Nikolaus Geyrhalters Vårt Dagliga Bröd ska du se. För en gångs skull så är det en dokumentär som faktiskt berör oss alla. En klinisk och statisk sightseeingtur inom matindustrin som inte borde lämna någon oberörd.

Det finns inga voiceovers, intervjuer, diagram, text eller musik. Bara bilderna och det befintliga ljudet från fabrikerna, växthusen och arbetarna. Filmen innehåller inga pekpinnar, den visar oss bara verkligheten. Som den är. Den som är oss nära och som vi gärna blundar för.

Den förklarar ingenting, den bara visar upp det för dig. Och på det sättet ställer den en enkel men viktig fråga: Är det så här vi vill ha det?

Visste du att?

  • Inspelningen tog två år och var utspridd på 25 olika platser i över 10 länder.
  • I början tänkte filmmakarna ha med intervjuer med arbetarna men insåg efter ett tag att det tog bort fokus från det de ville visa.
  • Många företag såg filmen som konsumentupplysning istället för skandalmaterial.

Se/köp den här

  • Köp: Amazon - DVD - 27 dollar
Av LB
Skrivet i 70-61 · Etiketter: ·
Senaste kommentaren:
3 kommentarer · Skriv en kommentar!
Friday, October 30, 2009

63. Coraline och spegelns hemlighet (2009)

En dag hittar den nyfikna flickan Coraline en mystisk dörr i familjens nya lägenhet. Bakom dörren döljer sig en lång mörk korridor som leder till en till synes likadan lägenhet med kompletta kopior av hennes mamma och pappa, förutom att dom har knappar till ögon.

Denna parallella värld är nästan likadan som hemma fast mycket bättre, till en början i alla fall… Ända tills Coraline upptäcker att den nya mamman vill hålla kvar henne där före evigt. Nu måste hon ta sig därifrån och rädda sina riktiga föräldrar!

“Coraline” bygger på en prisbelönad bok av författaren Neil Gaiman. Boken vann 2002 Bram Stoker Award för bästa bok för unga läsare.

Att den vunnit något som har Bram Stokers namn säger att filmen kanske inte är för de allra yngsta. Den har en stor dos av svärta, men är så fantasifull och vacker att den lär vinna många hjärtan, unga som gamla. Regissören Henry Selick är mest känd som regissören bakom “Nightmare Before Christmas”. Då är det ändå en film som mestadels förknippas med Tim Burton. Nu hoppas vi att han kliver ut ur den skuggan och blir känd som regissören bakom “Coraline”, en av de 100 bästa filmerna de tio senaste åren.

“Coraline” är inte helt annorlunda från “Alice i Underlandet”. En ung tjej i en ny och lite konstig värld och den talande katten gör att det inte blir mindre likt direkt. Även som den stora dosen svärta finns där i filmen så vägs det upp men den humor som hittas i de färgstarka karaktärerna. Den är läskigt bra. Den är läskigt välgjord.

En film för alla åldrar men där 11 års-gränsen som filmen har kanske är att rekommendera.

Visste du att?

  • Med sin längd på 1 timme och 40 minuter så är Coraline den längsta stop-motionanimerade filmen till dags dato.
  • Ansiktet på den dollar-sedel som ges som dricks till flyttgubbarna föreställer regissören Henry Selick.
  • Inspelningen av “Coraline” tog 18 månader. Detta efter att de förberett det hela i två år. En Coraline-docka tog 10 personer 3-4 månadet att skapa. Dockan hade 207 336 möjliga ansiktsuttryck.

Se/köp den här

Av Daniel Feldt
Skrivet i 70-61 · Etiketter: ·
Senaste kommentaren:
1 kommentar · Skriv en kommentar!
Thursday, October 29, 2009

64. 28 dagar senare (2003)

En grupp djurrättsaktivister infiltrerar ett center för djurtester. Deras uppdrag är att släppa lös några apor. Vad de inte vet om är att aporna bär på ett ohyggligt virus. Viruset, vilket sprids genom att man får en smittad organisms blod i sig, gör sitt offer till något “zombieliknande”.

28 dagar efter den detta vaknar Jim upp ur en koma på ett sjukhus mitt i London, tillsynes helt ensam. Konfunderad över tomheten drar Jim sig vidare ut på stadens gator.

Skräckisar på biografer de senaste tio åren har bestått i att ta hyggligt material, hyggligt kompetent regissör och fotograf och i bästa fall slänga in någon kreativ teknik eller en form vi inte sett hundra ggr. De flesta faller i fällan “vi har sett det förrut”.

I “28 dagar senare” så kokade Danny Boyle och Alex Garland ihop en fräsch liten film på ett tema som verkligen behövde en nystart. Med största sannolikhet så gick du ur biografen eller stängde av dvd-spelaren med en känsla av att du inte sett det hundra ggr tidigare. Så var det för mig åtminstone. En bra mätsticka jag går efter när jag glor på skräckisar är “hur skulle jag agera i en sådan här situation”. Det var ofta jag satt och tänkte på det under “28 dagar senare”.

Anthony Dod Mantles digitala foto och Chris Gills klippning skapar atmosfär och det blir sannerligen inte sämre av att du har top notch insatser från Brendan Gleeson, Cillian Murhpy och Naomie Harris.

En del säger säkert att uppföljaren “28 veckor senare” är minst lika bra om inte bättre. “28 dagar senare” tar dock priset för vad den gjorde när den kom. Den bidrog med en fräsch fläkt i en genre som verkligen behövde det.

Visste du att?

  • För ett antal scener över ett övergivet London så stängde polisen av de behövda gatorna kl. 04.00 på morgonen. Filmningen pågick i en timme. Under tiden fick polis och filmteam övertala bilister att ta alternativa vägar till deras destinationer. Ett annat problem var att få alla klubb-besökare att ta annan väg hem från klubben.
  • Robert Carlyle erbjöds rollen som Major Henry West som gjordes av Christopher Eccleston. Robert Carlyle har dock en roll i uppföljaren “28 veckor senare” istället.
  • Ordet “fuck” används 61 gånger. Ungefär varannan minut.

Se/köp den här

Av Daniel Feldt
Skrivet i 70-61 · Etiketter: ·
Senaste kommentaren:
1 kommentar · Skriv en kommentar!
Wednesday, October 28, 2009

65. Gerry (2002)

“Gerry” is a masterpiece work signed Gus Van Sant which has left most critics unable to provide a satisfying analysis. It is the story of two friends interpreted by Matt Damon and Casey Affleck, both named Gerry, who start a hike in the desert. The characters have a close relationship which is not directly introduced in the movie during which the dialog are left to their simplest expression. Instead, we immediately get to participate in this adventure that will turn out a lot more profound and psychological than the characters had planned for.

This movie is certainly more of an artistic performance than a tortuous explanation for the meaning of life or friendship. Written by Gus Van Sant, Casey Affleck and Matt Damon together, the making relies on very few of tools directors usually have access to. The movie opens very simply with no credit, the soundtrack includes nearly no music. All the sequences are given the same time with a total hundred shots of sixty seconds each. A very visionary way of approaching the subject and a beautiful setup helps each photo to share more emotions without mentioning them.

“Gerry” is a fantastic cinema experience where the actors, the camera and its director are left alone to produce a very unusual movie. The desert and its emptiness are shown like never before. The spectator gets very close to the character and entirely immersed in the situation. This is the type of movie one must have seen at least once; although keep in mind it is a movie of few words.

Visste du att?

  • Filmen startar utan titeltext, visar inte vem som regisserat eller vilka som medverkar.
  • Filmen är ca 100 minuter lång och består av exakt 100 scener som tillsammans snittar 60 sekunder.

Se/köp den här

  • Köp: Amazon - DVD - Från 10 dollar

Gästbloggare: Nicolas Grasset är fransman (därav engelskan då den antagligen skulle bli läst av fler än om han skrev på franska) och bosatt i Sverige. Han är hjärnan bakom MovieZines tekniska plattform och är sedan tidigare känd som skaparen av Biotider.se. Innan han vid årsskiftet kom till MovieZine så jobbade han på Yahoo i San Francisco.

Av Gästbloggare
Skrivet i 70-61 · Etiketter: ·
Senaste kommentaren:
4 kommentarer · Skriv en kommentar!
Tuesday, October 27, 2009

66. Thank You For Smoking (2005)

Satirisk komedi som följer intrigerna kring Big Tobacco´s talesman, Nick Naylor, som samtidigt som han representerar cigaretter försöker vara en förebild för sin tolvåriga son. När Naylor blir kidnappad och övertäckt med nikotinplåster, gör Naylor en helomvändning och blir en entusiastisk tobaksmotståndare. Media hyllar Naylor som en hjälte, medan FBI är övertygade om att kidnappningen var ett PR-trick och att Naylor är en bluff.

Indieregissören Jason Reitman är aktuell med sin “Up in the air” (kan ses på SFF) och blev som bekant urhyllad med sin “Juno” häromsisten, men det var med “Thank You For Smoking” han debuterade i mer kommersiella sammanhang. Med en stresslös hand presenterar han här en historia berättad med klassisk filmkonst och lågmäld stil med en rejäl portion humor i botten.

Aaron Eckhardt, Rob Lowe, Katie Holmes och Maria Bello är några av de stjärnor som bär sitt strå till stacken och behållningen blir en historia och ett budskap som växer i takt med eftertexterna. Vid en riktigt supersnabb anblick kan nog “Thank you for smoking” väcka en del anstöt, men man måste nog vara halvt blind för att inte se att den är anti rökning.

Visste du att?

  • Jason Reitman skickade personliga brev till varje skådespelare i huvudrollerna där han skrev om varför de vore perfekta i de olika rollerna. Varenda en av dem han skickade breven till tackade jag till att medverka.
  • När rättigheterna till boken som filmen bygger på köptes 1990 så var Mel Gibson aktuell som Nick Naylor.
  • Det röks inte en enda cigarett i filmen. Förutom en kort svartvit sekvens som Nick Naylor tittar på så kan du inte se en enda karaktär i filmen hålla i en cigarett. Naylor håller i ett tomt cigarettpaket och Robert Duvalls karaktär kan ses hålla i en cigarr som inte är tänd.

Se/köp den här

Gästbloggare: Helena bor i Jönköping och är inblandad i Jönköpings Filmfestival. Bloggar på Bloggywood och har en egen filmblogg: Flimrigt.se.

Av Gästbloggare
Skrivet i 70-61 · Etiketter: ·
Senaste kommentaren:
1 kommentar · Skriv en kommentar!
Monday, October 26, 2009

67. Mannen utan minne (2002)

En man kliver av ett tåg i Helsingfors där han blir rånad och misshandlad med resultatet att han tappar minnet. Han blir omhändertagen av stadens fattigaste människor och får hjälp med att bygga upp ett nytt liv i en främmande stad. Men vem är han egentligen?

”Mannen Utan Minne” är den andra delen i Aki Kaurismäkis trilogi om Finland där den första är ”Moln på drift” och den tredje ”Ljus i skymningen”. Filmen kan ses som en kritik mot hur samhället slår ut de svagaste.

Det är lätt att börja tänka på Roy Anderssons ”Sånger från andra våningen” när man ser ”Mannen Utan Minne”. Både miljöerna och den återhållsamma skådespelarstilen påminner om varandra. Karaktärerna reagerar helt enkelt inte riktigt känslomässigt på någonting och replikerna levereras med monotona röster.

Låt er nu inte luras att det här är en deprimerande eller tråkig film för det är helt fel. För det första är dialogen skarp med emellanåt väldigt roliga repliker. Kontrasten i vad de säger och hur de säger det gör det hela extra effektfullt. De säger inte mycket men de säger det bra skulle man kunna sammanfatta det.

För det andra är det en film med mycket hjärta och en hel del romantik. Huvudpersonernas kärlekshistoria är något av det gulligaste jag har sett på film. Både Kati Outinen och Markku Peltola är med i flera av Kaurismäkis filmer och Kati Outinen fick ta emot priset för bästa kvinnliga skådespelerska i Cannes för sin rollprestation som Irma i ”Mannen Utan Minne”.

Jag måste också passa på att rekommendera Aki Kaurismäkis film ”Leningrad Cowboys Go America” från 1989 där vi med glädje får följa bandet som gav myggjagare och gigantiska Elvisfrisyrer ett namn när de försöker slå igenom i USA.

Visste du att?

  • Aki Kaurismäkis bror Mika Kaurismäki är också filmregissör och har bland annat gjort ”L.A. without a map” med Julie Delpy och Vincent Gallo.
  • ”Mannen Utan Minne” blev Oscarsnominerad för bästa utländska film men Aki Kaurismäki bojkottade galan i protest mot USA:s krig i Irak.

Se/köp den här

Gästbloggare: Lisa Olsson skriver recensioner för Moviezine och bloggar om Bollywoodfilm på Bollywood Dreams. Dessutom tycker hon att “Vertigo” är en av de bästa filmerna genom tiderna och hoppas på att “Children of men”, ”Pans Labyrint” och “Eternal sunshine of the spotless mind” hamnar i toppen på denna lista.

Av Gästbloggare
Skrivet i 70-61 · Etiketter: ·
Senaste kommentaren:
2 kommentarer · Skriv en kommentar!
Sunday, October 25, 2009

68. All About Lily Chou-Chou (2001)

Yuichi är en mobbad och misshandlad tonåring som fritidsintresse driver en fan-site om sångerskan Lily Chou Chou under namnet Philia. Han träffar en annan Lily-fan vid namn Blue Cat. Stegvis börjar det verkliga livet att bli mer och mer outhärdligt för honom. Den enda han kan luta sig emot är Blue Cat. Vi får följa hans liv från 13 till 15 års ålder. Till slut kommer den dag när han skall gå på en speciell Lily-konsert…

Att se på “All About Lily Chou-Chou” är en krävande upplevelse. Den ställer såna krav på tittaren. Den är nästan tre timmar lång, oerhört långsam och ofta vad som känns som inkonsekvent i sitt berättande. Den är tyst, repetetiv, hemsk och alldeles underbar. Filmen i sig har lika många brister som ungdomarna och den verklighet som visas upp. Och det är det som gör den briljant, att den är en del av vad den försöker porträttera. Det är en film som med ett förförande och hypnotiskt yttre förmedlar mycket substans, så länge man inte förväntar sig att allt är utstakat åt en i förväg.

Det är en stillsam och melankolisk tour de force som med en bullseye träffar en rakt i hjärtat och på ett fint men väldigt grymt sätt visar hur väl popmusik, och numer internet, och tonårens sökande efter en identitet är sammanflätade.

Visste du att?

  • Lily Chou-Chou är en fiktiv sångerska. Låtarna i filmen framfördes av den japanska artisten Salyu.

Se/köp den här

  • Köp: Amazon - DVD - Fr. 22 dollar
Av LB
Skrivet i 70-61 · Etiketter: ·
Senaste kommentaren:
1 kommentar · Skriv en kommentar!
Saturday, October 24, 2009

69. Last King of Scotland (2006)

“Last King of Scotland” is the adaptation in cinemas of the drama novel describing Uganda’s dictator Idi Amin, “Forest Whitaker”, through the fictional story of a young Scottish doctor named Nicholas Garrigan, “James McAvoy”. 1970, Garrigan is freshly graduated from medical school in Scotland and rejects his father’s offer to join the family practice to pursue his idealistic ambition and seek a position in a Ugandan missionary clinic. Just arrived in Uganda, Garrigan meets Idi Amin by accident placing both characters head to head. Amin who has just seized power in a military coup sees in the young Scottish man the incarnation of a national opposition against Great Britain, while Garrigan gets struck by his charisma and pictures him as a modern reformist African leader matching the ideas he defended home in Scotland.

While the movie is mostly fiction, the portrait of Idi Amin is based on real events such as his talent to face the press and to spin facts to justify his actions. Garrigan’s character illustrates an independent opinion the director wants to be influenced by Idi Amin, the media footages and Dr. David Merrit from the missionary clinic. It is a vote of confidence when Garrigan accepts to be become Amin personal physician. While he quickly becomes closer to Amin, we learn more about the violence and executions happening in the country. Coming from the extremely violent and corrupted regime of Milton Obote that Amin defeated with his coup d’état, the opposition is perceived by Garrigan as an opposition to progress and democracy.

Forest Whitaker signs one of his best parts when slowly changing the character from the likable fair leader to the monster we get to discover through some of the worst atrocities Idi Amin ordered or even performed. Garrigan will learn to know Amin’s entourage and will realize his relation with his wives, other women and advisors is not as innocent and simple as he initially perceived. The movie is a decent to hell slowly exposing Amin’s regime crimes that killed over 300,000, but also shows a much more complex picture of the situation that Garrigan will not be ready to face until he realizes that the choice to leave or stay is not his anymore.

This is the first feature film from director Kevin McDonalds (”State of Play”) which, while still dominated by the actors performance, has the script and photography to be among the best movies of this decade.

Visste du att?

  • Den svarta Mercedes-limousinen som syns i filmen är den faktiska bilen som användes av Idi Amin.
  • Idi Amins fulla titel var: “His Excellency President for Life, Field Marshal Al Hadji Doctor Idi Amin, VC, DSO, MC, Lord of All the Beasts of the Earth and Fishes of the Sea, and Conqueror of the British Empire in Africa in General and Uganda in Particular”. Skriv det på ett visitkort du!
  • Den första västerländska filmen som spelades in i Uganda sedan 1990s “Mississipi Masala“.

Se/köp den här

Gästbloggare: Nicolas Grasset är fransman (därav engelskan då den antagligen skulle bli läst av fler än om han skrev på franska) och bosatt i Sverige. Han är hjärnan bakom MovieZines tekniska plattform och är sedan tidigare känd som skaparen av Biotider.se. Innan han vid årsskiftet kom till MovieZine så jobbade han på Yahoo i San Francisco.

Av Gästbloggare
Skrivet i 70-61 · Etiketter: ·
Senaste kommentaren:
1 kommentar · Skriv en kommentar!
Friday, October 23, 2009

70. Match Point (2006)

Tennisläraren Chris (Jonathan Rhys Meyers) blir vän med överklasskillen Tom och dessutom blir han tillsammans med Toms syster Chloe. Han finner sig snabbt tillrätta i den brittiska societetsvärlden, åtminstone verkar det så på ytan. Problemet är att han blir störtförälskad i Toms flickvän Nola (Scarlett Johansson) och de börjar ha en otrohetsaffär vilket blir startskottet på en massa problem som Chris väljer att lösa på sitt eget speciella sätt.

”Match Point” är ett psykologiskt drama som bärs fram av den lysande dialogen och de spännande karaktärerna. Woody Allen har verkligen lyckats få fram mångfacetterade karaktärer och en berättelse som aldrig är svart eller vit. Framför allt Jonathan Rhys Meyers gör en strålande insats som den timide, vänlige men också vidrige Chris. Det är intressant att det tar så lång tid att förstå vilket svin han verkligen är. Påminner lite om ”Vertigo” och att man först efter halva filmen inser hur obehaglig James Stewarts rollfigur Scottie egentligen är.

För er som inte har sett ”Match Point” – förvänta er ingen klassisk ”humoristisk” Woody Allen-film. Woody himself är ju faktiskt inte med i filmen. Nej det här är ett kärleks- och svartsjukedrama som visar hur långt vissa är beredda att gå för att hålla upp fasaden.

Den handlar också om hur stor roll turen spelar i en människas liv. Om man har tur att träffa rätt människor kan man få ett bra jobb eller gifta sig rikt eller komma undan ett hemskt brott.

Scarlett Johansson är som klippt och skuren för femme fatale-Nola som alla män blir kära i. Det känns på något sätt som att hon alltid spelar sådana roller men det stämmer faktiskt inte riktigt. Jag tror att skvallerpressen spelar in när det gäller ryktet att hon förtrollar män. Om det är sant eller inte vet jag inte. Fråga en man. Men visst ser hon helt fantastisk ut.

Visste du att?

  • Matthew Goode som gör rollen som Tom spelar Ozymandias i ”Watchmen”.
  • ”Match Point” var den första av tre filmer som spelades in i London. Även ”Scoop” och ”Cassandra’s Dream” är inspelade här. Woody Allen har sagt att européer är mer mottagliga för hans filmer.
  • Woody Allen har sagt i en intervju i Premiere Magazine att ”Match Point” är den bästa filmen han har gjort.

Se/köp den här

Gästbloggare: Lisa Olsson skriver recensioner för Moviezine och bloggar om Bollywoodfilm på Bollywood Dreams. Dessutom tycker hon att “Vertigo” är en av de bästa filmerna genom tiderna och hoppas på att “Children of men”, ”Pans Labyrint” och “Eternal sunshine of the spotless mind” hamnar i toppen på denna lista.

Av Gästbloggare
Skrivet i 70-61 · Etiketter: ·
Senaste kommentaren:
1 kommentar · Skriv en kommentar!