Moviezine.se MovieZine.se · Blogg: Bloggywood · Sweet Spot · Bollywood Dreams · Nollnolltalet · TeeVee · Ragnhilds rekvisita
Sök

Category Archives: 60-51

Wednesday, November 11, 2009

51. The Squid and the Whale (2006)

Bernard Berkman (Jeff Daniels) är mannen som ägnar sig åt lärarjobb trots att han en gång i tiden varit en stor romanförfattare. När hans fru Joan (Laura Linney) upptäcker att även hon har författartalang, splittrar svartsjuka familjen. Joan börjar dejta sin yngste sons tennistränare och Bernard har en affär med studenten som hans äldre son är på jakt efter.

Regissören Noah Baumbach har genom “The Squid And The Whale” lyckats förmedla en bild av den Brooklyn-kulturella high brow-klicken utan att vara varken utelämnande eller elitistisk. Det är en – bitvis underhållande, bitvis rörande – skärva av brustna relationer, sexuella uppvaknanden och nedslående tillkortakommanden.

En naken och högst igenkännande skildring av familjen som trygghet och social konstruktion. Både Jeff Daniels och, i synnerhet, Jesse Eisenberg står för magnifika rollprestationer. Noah Baumbachs stora genombrott bland den breda massan.

Visste du att?

  • Noah Baumbach ville ha Wes Anderson som regissör, men Wes övertalad honom att göra det själv då det var en sådan personlig film för Baumbach.
  • Bill Murray var först aktuell för huvudrollen som Bernard. Men han hoppade av i sista stund då han kände att han behövde en paus efter “Broken Flowers”.
  • Anna Paquin, som spelar kärleksintresset i filmen, och Jeff Daniels spelade mot varandra i 1996 års “Fly Away Home”. Då spelade Jeff hennes pappa.

Se/köp den här

Gästbloggare: Joakim Gerhardsson är frilansskribent och krönikör. Du hittar hans alster i Computer Sweden, Cora, Expressen, Göteborgs-Tidningen, Kvällsposten i Malmö, Länstidningen Östersund, Moviezine, Studentmagasinet och Dagbladet i Sundsvall. Digitalt hittar du honom på hans personliga webbsida.

Av Gästbloggare
Skrivet i 60-51 · Etiketter: ·
Senaste kommentaren:
1 kommentar · Skriv en kommentar!
Tuesday, November 10, 2009

52. The Proposition (2006)

Med manus och musik av Nick Cave och tillsammans med en rad kända skådespelare har regissören John Hillcoat gjort en våldsam film om en våldsam tid i Australiens historia.

Mitt ute i den hårda, ociviliserade obygden får Charlie Burns ett förslag av den lokale sheriffen Kapten Stanley. Enda sättet för Charlie att rädda sin yngre bror Mikey från galgen är att leta reda på och mörda deras psykotiska, äldre bror. Ett fruktansvärt förslag som han inte kan ignorera.

Under tiden har kapten Stanley andra problem att hantera. Han försöker desperat skydda sin oskyldiga hustru Martha från brutaliteterna där de bor, och dessutom pressar hans chef honom för att skapa ordning och reda i staden. En föraning om vad som komma skall växer sig starkare, och var och en av karaktärerna utsetts för ett moraliskt dilemma som leder till en ofrånkomlig, förödande upplösning.

Nick Caves berättelse om 1880-talets Australien är inte vacker. “The Proposition” är visserligen dränkt i solsken, men i John Hillcoats händer blir den till rena helvetet. Caves story må kännas rätt rak och avskalad, men Hillcoat tar sig sin tid till att berätta den. Det slöa tempot och det helt lysande fotot skapar en påträngande känsla av utsatthet och ond bråd död.

Det är en existensiell och moraliskt tvetydig film om lojalitet, samvete och hämnd. En svettig, benhård och smutsig western som är så rå och skoningslös att den hade gjort Sam Peckinpah avundsjuk. Och det är inget dåligt betyg.

Visste du att?

  • Nick Cave skrev manuset på tre veckor.
  • Till en början ville regissören att Nick Cave enbart skulle göra musiken till filmen. Det slutade med att han frågade honom om han inte kunde skriva manuset också.
  • Kläderna var alla handgjorda för autencitetens skull. T o m knapparna i kläderna var handgjorda.

Se/köp den här

Av LB
Skrivet i 60-51 · Etiketter: ·
Senaste kommentaren:
1 kommentar · Skriv en kommentar!
Monday, November 9, 2009

53. A History of Violence (2005)

Tom Stalls liv ändras över en natt när han i självförsvar skjuter två brottslingar på sin restaurang. Plötsligt byts den lugna vardagslunken mot kändisskap och en hjälteroll som Tom inte känner sig bekväm i. Uppmärksamheten drar även till sig en man som är övertygad om att Tom är orsaken till hans egen olyckliga situation. Den nya hotfulla situationen utsätter Tom och hans närmaste för hårda prövningar.

David Cronenbergs “A History of Violence” och “Eastern Promises” är de två filmer som kommit från regissören som är mest mainstream. Jag är inget större fan av “Videodrome”, “Scanners” eller “Naked Lunch”. Så får jag som jag vill så håller sig Cronenberg till filmer som “A History of Violence” och “Eastern Promises”; fortfarande Cronenbergstämpel, men ändå tyglad från att gå mot det bisarra hållet.

Att det inte går mot det bisarra hållet har så klart med källmaterialet att göra. Baserat på den grafiska romanen med samma namn av John Wagner och Vincent Locke så är denna filmatisering välregisserad ut i sista frame.

Även om handlingen inte är helt oförutsägbar så sitter du ändå och gissar över vad som komma skall. Du är djupt inbäddad i historien och actionscenerna (våldsamma - men vad hade man egentligen väntat sig av en film med denna titel) är tighta rakt igenom.

Viggo Mortensen ger en av sina bästa tolkningar hittills i vad som måste varit en tuff roll. Ed Harris är härligt elak som gangstern Fogerty och William Hurts korta inhopp i filmen gör till ett minnesvärt slut.

Visste du att?

  • Thomas Jane och Harrison Ford tackade nej till att spela rollen som Tom Stall (Viggo Mortensen).
  • William Hurt blev oscarsnominerad för sin roll. Hans karaktär är med i ca 14 minuter och det tog enbart 5 dagar att spela in hans del.

Se/köp den här

Av Daniel Feldt
Skrivet i 60-51 · Etiketter: ·
Senaste kommentaren:
2 kommentarer · Skriv en kommentar!
Sunday, November 8, 2009

54. Monsters Inc. (2002)

Varifrån kommer de monster som gömmer sig i din garderob? Från företaget Monsters Inc i staden Monstropolis så klart! Staden drivs av en konstig energi, nämligen av barnskrik från människovärlden. Det är monstrens uppgift att skrämma barnen och ju mer de skriker desto bättre! Av monstren är den store, godhjärtade och hårige Sulley och hans bäste vän, den klotrunde, gröne och enögde Mike som är det bästa skrämmarteamet. Men den elake och listige kameleonten Randall drar sig inte för att bryta mot reglerna, för att han vill bli bäst. En dag lyckas en liten flicka från människovärlden av misstag smita med Sulley till monstervärlden. Eftersom barn anses giftiga och totalt livsfarliga är detta en katastrof! Sulley och Mike blir livrädda för flickan och måste snabbt föra tillbaka henne innan någon upptäcker dem - särskillt inte Randall! Men det visar sig svårare än de trott.

Det känns lite som om “Monsters Inc” är en av de där bortglömda Pixarfilmerna som aldrig nämns. Åtminstone så nämns den alldels för lite, för det är definitivt en av deras bästa filmer hittills.

Det är som vanligt när det gäller Pixar; det vill säga sjukt hög kvalitet rakt igenom. Men det som ställer “Monsters Inc” ovan flera av Pixars andra filmer är storyn. Det känns som om den är något mer genomtänkt och unik - fylld med mycket mera fantasi än många av de andra.

Det handlar om en litet barn som tagit sig in i monstrens värld; en värld som lever på barnaskrik som de samlar in under natten i barnens rum. Smaka på det; det känns som om det är aningens mera fantasi i det hela än de övriga filmerna. Andra filmer som i mitt tycke ändå är långt över medel.

Monster i gareroben må vara en skrämmande verklighet för många barn. “Monsters Inc” visar att det inte finns någon anledning att vara rädd för monster i garderoben. Karaktärerna är färgglada, gulliga och lika charmiga som rösterna som lånas ut till dem av bland annat Billy Crystal och John Goodman.

Vi har nog alla varit rädda för monster under sängen och i garderoben. Och precis som med “Toy Story” så spelar Pixar på strängarna och får vuxna att minnas och unga att drömma. Vilket gör filmen lika underhållande för stor som liten.

Visste du att?

  • Detta är den fjärde filmen som Steve Buscemi och John Goodman medverkar i tillsammans. Dock den första som inte regisseras av Bröderna Coen.
  • Ingredienserna till frukostflingorna som Boo får serverad är som följer: Tentacles (includes suckers), sugar pods, gelatin, artificial flavor, artificial color (Yellow 53 & 54, Red 400, Blue 21, Plaid 16, Puce 30), salt, seawater, naturally occurring mercury, barium, sulfuric acid, lead, bile, blood, sweat, tears, zinc oxide, vitamins D & F, anemone, brine shrimp, coral, plankton, deadly pufferfish, depleted uranium (to preserve freshness).
  • Det tock i snitt 11 timmar att rendera en frame med Sully p g a hans päls. Sullys päls består av 2,320,413 hårstrån.

Se/köp den här

Av Daniel Feldt
Skrivet i 60-51 · Etiketter: ·
Senaste kommentaren:
2 kommentarer · Skriv en kommentar!
Saturday, November 7, 2009

55. District 9 (2009)

Det har gått över 20 år sedan utomjordingar anlände till jorden. Mänskligheten förberedde sig då på ett fientligt möte med överlägsen teknologi. Men ingenting skedde. Istället blev utomjordingarna kvar som flyktingar på jorden. Varelserna placerades i provisoriska hem i Sydafrikas District 9, allt medan jordens nationer debatterade deras fortsatta öde.

År 2009 är inte helt oäven för sci-fi-nördar. J.J. Abrams blåste liv i ett Star Trek-franchise som lämnats att dö i väggrenen och i slutet på december kommer James Camerons spektakel “Avatar” till biograferna. Lägg därtill “Moon” från Duncan Jones och du kan gnugga händerna.

Men innan sommaren började det surras om en annan sci-fi som tydligen överraskat med sin fräschhet, okända skådisar och nästan lika okänd regissör. Dock med en producent bakom sig minst sagt anses vara en gigant efter tre filmer om en lång promenad och en film om en jätteapa.

“District 9″ exploderade på biograferna och allt förhandsbuzz och snack var befogat. Regissören Neill Blomkamp höll sig borta från klyschor som staplats på varandra i miljarder filmer hittills och levererar en tät film med helt felfria effekter som måste anses väldigt imponerande trots sin minimala budget på runt 30 miljoner dollar.

Många har klagat på att sista tredjedelen förvandlar filmen till “din vanliga hjärndöda”-actionfilm men se där det gör den inte. Sista tredjedelen känns befogat och befriande efter de två första tredjedelarna där Wikus Van De Merwe (lysande spelad av Sharlto Copley) sannerligen hade en av de värsta dagarna i filmhistorien.

Visste du att?

  • Filmen baseras på en kortfilm som regissören Neill Blomkamp både skrev och regisserad 2005 kallad “Alive in Joburg”. Kan ses på YouTube.
  • Huvudrollsinnehavaren Sharlto Copley hade ingen erfarenhet av skådespeleri innan “District 9″ och hade från början inte tänkt tanken på en karriär som skådespelare. Han medverkade i kortfilmen som Blomkamp gjorde och regissören ville ha honom i långfilmen. Sharlto Copley spelar just nu in “A-Tem” där han medverkar som Howlin’ Mad Murdock, en av huvudrollerna.
  • Filmatiseringen av tv-spelet “Halo” blev aldrig av. Peter Jackson hade Neill Blomkamp som regissör för det projektet. Men när “Halo” lades undan erbjöd Peter Jackson Blomkamp 30 miljoner dollar som han kunde göra vad han ville med. Resultatet blev “District 9″ och den har hittills spelat in runt 200 miljoner dollar.

Se/köp den här

  • “District 9″ visas just nu på ett fåtal biografer. DVD-premiären är satt till 27:e januari 2010.
Av Daniel Feldt
Skrivet i 60-51 · Etiketter: ·
Senaste kommentaren:
2 kommentarer · Skriv en kommentar!
Friday, November 6, 2009

56. Persepolis (2007)

Teheran 1978. Marjane är åtta år gammal och funderar över framtiden. Hon drömmer om att bli profet för att kunna rädda världen. Marjane, som är älskad av sina moderna och kultiverade föräldrar och har en speciell kärlek till sin mormor, följer med spänning de händelser som leder upp till revolutionen i Iran och som krossar shahregimen. Med den islamiska republiken kommer en tid av revolutionskommissarier som kontrollerar både beteenden och klädsel. Bakom sin slöja fantiserar Marjane om ett liv som revolutionär. När sedan kriget i Irak drar fram med bombdåd, kidnappningar och försvunna släktingar, visar sig Marjanes revolutionära drömmar bli problematiska. För att skydda henne, skickas hon till Österrike, där hon upplever sin andra revolution: tonåren, frihet, kärlek men även exil, ensamhet och utanförskap.

Marjanes Satrapis självbiografiska seriealbum “Persepolis” från 2000 var en av 2007 års mest prisade filmer. Samma år gjorde jag mitt sjunde år på Stockholms filmfestival, i vanlig ordning med alldeles för mycket att göra. Exploderande biljetter, möten, face2face och intervjuer med filmare, eyes on the prize. Tio minuter innan festivalens första visning av “Persepolis” slutade mitt möte med projektledaren och de biografansvariga på Saga-biografen, Kungsgatan. Hets.

Stora förändringar kommer i svart-vita animationer. Genom Marjanes ögon får vi följa vi kriget i Iran och jag funderar fortfarande på om det sekulära samhällets förvandling egentligen inte bara är en utopi i hennes (revolutionära) vardag.

Biosalongen släktes så där lampvis. Tror att det var i samma stund som jag slängde upp dörrarna, i handen en papperskopp med en skvätt äppel-te. När jag är så där helt uppe i det jag älskar, upptäcker jag att jag vet precis allt om allt och uppfattar vad som är extra-bra. Persepolis är hemskt smart, kraftfull och hjärtvärmande om vart annat. Utmattad gick jag vidare till nästa biograf, informerade om morgondagens visningar, hämtade kassorna och hjälpte volontärerna med att stänga för dagen.

För mig handlar Satrapis berättande väldigt mycket om att lära sig själv att leva:

“In life, you’ll meet a lot of jerks. If they hurt you, tell yourself that it’s because they’re stupid. That will help keep you from reacting to their cruelty. Because there is nothing worse than bitterness and vengeance… always keep your dignity and be true to yourself.”

Visste du att?

  • Den iranska regeringen protesterade mot filmen till den franska ambassaden i Tehran och pressade organisatörerna av 2007 års Bangkok Film Festival att ta bort filmen från startfältet. Liknande protester kom även från den iranska ambassaden i Nya Zeeland när den visades under den 37:e Wellington Film Festival.
  • Catherine Deneuve och Chiara Mastroianni lånade ut sina röster till den franska och den engelska versionen, till samma karaktärer.
  • Var Frankrikes officiella val för att tävla i “Bästa utländska film”-kategorin under Oscarsgalan 2008. Den blev dock istället nominerad till “Bästa animerade film” och förlorade mot “Ratatouille”.

Se/köp den här

Gästbloggare: Filmvetare, producent och skribent. Maria har tidigare arbetat med filmdistribution och marknadsföring på Stockholms filmfestival och struntade i producentutbildningen på DI för att prova filmlivet i Köpenhamn. I begynnelsen skrev hon för papperstidningen Cinema. I höst ska Maria jobba med Atmo och lanseringen av den animerade storstadsdystopin Metropia. Hoppas “Juno” vinner.

Av Gästbloggare
Skrivet i 60-51 · Etiketter: ·
Ingen kommentar ännu. Du kanske blir först? · Skriv en kommentar!
Thursday, November 5, 2009

57. A Bittersweet Life (2006)

Den unge hotellchefen Sun-woo skall på sin egen chefs begäran bevaka dennes unga flickvän när chefen skall ut och resa. När Sun-woo väljer att inte avslöja hennes otrohet startar en blodig kedja av hämndaktioner.

Det finns många hårda filmkaraktärer som sett dagens ljus under årens lopp. Men en karaktär med mer jävlar anamma i sig än Sun-Woo får man fan leta efter. Han ger sig verkligen aldrig. Och det är en mer än önskvärd egenskap om man ger sig ut på en kombinerad hämndtripp och upprensning av den undre världen.

Kim Ji-woons “A Bittersweet Life” är en fantastiskt snygg film. Många hävdar att det är mer yta än substans. Jag ställer mig inte på någon av sidorna utan njuter istället av det fina fotot och de hejdlöst kreativt koreograferade fightscenerna.

Filmen består dessutom av många tysta, långa scener utan dialog och det behövs som andrum mellan alla slagsmål och bygger upp stämningen för det som komma skall. Jag vet inte riktigt hur jag bäst ska beskriva den, som en filosofisk drama/action/martial arts/neo noir/thriller antar jag. Och vad du ska göra är att se den.

Visste du att?

  • Den koreanska titeln “Dal Kom han In-Saeng” översätts till “Det ljuva livet”.
  • Berättandet som börjar och avslutar filmen buddistiska parabler.

Se/köp den här

Av LB
Skrivet i 60-51 · Etiketter: ·
Ingen kommentar ännu. Du kanske blir först? · Skriv en kommentar!
Wednesday, November 4, 2009

58. Jason Bourne x3 (2002, 2004, 2007)

The Bourne Identity: En ung man hittas under en storm i havet. Han tas upp på en fiskebåt för att undersökas. Alla tror att han är död men det visar sig att så är inte fallet, han har överlevt två stycken skott och ett antal timmar i det kalla havet med bara ett förlorat minne som åkomma. Han kommer inte ihåg vad han heter, vem han är, vad han arbetar som och liknande.

The Bourne Supremecy: Jason Bourne och Marie har fortsatt att leva ett anonymt liv, på ständig flykt från Jasons förflutna. De måste hela tiden ligga steget före och varje misstänkt främling, varje felringning, kan vara orsak nog för Jason och Marie att packa sina väskor och fly till en ny ort. De känner sig dock relativt säkra och avslappnade i den indiska semesterorten Goa, men en dag dyker en man upp som Jason känner igen som f.d. agent.

Trött på att ständigt leva på flykt bestämmer sig Jason Bourne för att acceptera sitt förflutna och konfrontera sina fiender. Med hjälp av sin knivskarpa hjärna och vältränade fysik planerar han en gruvlig hämnd på den organisation som hindrar honom från att leva ett normalt liv.

The Bourne Ultimatum: Allt han ville var att försvinna. Istället jagas Jason Bourne av människorna som gjorde honom till den han är. Han har förlorat både sitt minne och den han älskade mest. Nu kan inte ens en ny generation av yrkesmördare och deras vapen avskräcka honom att finna svaret på gåtan: vem han en gång var.

“Fusk!” kanske ni utropar men detta var enda möjligheten. Skulle de värderas som fristående filmer så är det möjligt att de inte skulle få plats; eller också skulle de helt enkelt uppta tre placeringar och tvinga oss att ta bort två andra filmer.

Faktum är att tillsammans så är Bourne-filmerna bland de 100 bästa sakerna som hänt filmvärlden de senaste tio åren. De är utan tvekan det absolut bästa som har hänt agent-genren. Beroende på vilken veckodag det är, om du har solen i ögonen eller vilken sida av sängen du vaknar på så kommer de tre filmerna att rankas olika inbördes. De håller en helt sjukt jämn nivå.

2002 kom den första filmen från regissören Doug Liman och “The Bourne Identity” gav oss en agentfilm som närmade sig realismen när vi vant oss med James Bond och Ethan Hunt-agenter. En film som säkerligen överraskade många, mig därtill.

Efter Liman tog Paul Greengrass över regissörspinnen för “The Bourne Supremecy” och “The Bourne Ultimatum”. Han slipade vidare på det rappa, det realistiska och det råa och skapade några av de mest välgjorda actionscenerna vi någonsin kommer att få se.

Det hjälper även att Matt Damon har sådan pondus som Jason Bourne att Tom Cruise borde vara avundsjuk ändå ut i nässpetsen.

Nu återstår bara den ultimata frågan: Om vi ställer upp dem mot varandra, vem vinner fighten? Matt Damons Jason Bourne eller Daniel Craigs James Bond?

Visste du att?

  • Förrutom i Bourne-serien så spelar Brian Cox även arbetsgivare åt två andra huvudkaraktärer med minnesförlust. Dels i “X2″ som William Stryker och i “The Long Kiss Goodnight”.
  • Klipparna i “The Bourne Supremecy” hade det svettigt. I snitt är varje klipp 1,9 sekunder långt. Det blir närmare 3500 klipp.
  • Mot slutet av filmen i “The Bourne Ultimatum” så ser vi Jason Bourne bläddra bland bilder på personer som Operation Treadstone mördat. På en av dessa bilder porträtteras Richard Chamberlain. Han spelade Jason Bourne i en tv-film från 1988.

Se/köp den här

  • Köp: Bourne Identity - Ginza - DVD - 49 kr
  • Köp: Bourne Supremecy - Ginza - DVD - 49 kr
  • Köp: Bourne Ultimatum - Ginza - DVD - 49 kr
Av Daniel Feldt
Skrivet i 60-51 · Etiketter: ·
Senaste kommentaren:
5 kommentarer · Skriv en kommentar!
Tuesday, November 3, 2009

59. American Psycho (2000)

Patrick är ung, snygg och framgångsrik med vänner på högt uppsatta platser. Men det finns också en annan Patrick, en som inte kan göra sig av med sina tvångstankar om att begå extremt grova våldsbrott

“American Psycho” är en av de bästa komedierna, hur nattsvart den än må vara, det här decenniet. Regissören Mary Harron har lyckats överföra det väsentliga av storyn från boken och rent visuellt tonat ner det mer extrema.

Bokens vassa satir över det sena 80-talets yuppies, konsumtionshets och utseendefixering är intakt och reflekterar lite hur samhället ser ut än idag (jag vet, det är inte så längesen).

Med en briljant Christian Bale i spetsen tar Harron med oss på en motbjudande, om än väldigt rolig, vansinnesfärd in i hjärnan på en fullfjädrad psykopat.

Visste du att?

  • Leonardo DiCaprio, Edward Norton och Brad Pitt var vid olika tillfällen påtänkta för huvudrollen.
  • Den enda delen av filmen som författaren Bret Easton Ellis inte gillade var dansen (som improviserades av Bale) Bateman utför precis innan han dödar Paul Allen.
  • Det står Vice President på allas visitkort.

Se/köp den här

Av LB
Skrivet i 60-51 · Etiketter: ·
Senaste kommentaren:
5 kommentarer · Skriv en kommentar!
Monday, November 2, 2009

60. Pans Labyrint (2007)

Spanien 1944 och slutet på inbördeskriget. Den nyligen omgifta Carmen flyttar med sin dotter Ofelia till sin nya man, den kalla och auktoritära Vidal, kapten i Francos armé. Ofelias nya liv blir tufft och hon söker en fristad i en mystisk labyrint hon hittar. Labyrintens vakt, Pan, avslöjar att Ofelia är kungarikets förlorade prinsessa…

Guillermo del Toros fantastiska sagofilm “Pans Labyrint” vann tre välförtjänta Oscars bland annat för bästa foto och har även fått ta emot ett flertal andra priser.

Det är en film som rör sig mellan olika genrer. Ibland är det läskig fantasy och ibland är det ett grymt historiskt drama men den känsla som stannar kvar är att man har bevittnat en magisk saga.

En stor frihet med ”Pans Labyrint” är att man kan tolka den som man vill, allt utifrån vilket humör man är på och om man känner sig som en realist eller drömmare just i dag. Slutet är öppet för flera tolkningar och det går inte exakt att veta vad som är fantasi och vad som är verklighet.

Och jag bara älskar Mercedes (General Vidals hushållerska) hämnd på sin chef. Hennes hårda röst och hans förvånade och förfärade min. Så bra!

Visste du att?

  • När filmen visades i Cannes fick den stående ovationer och det sägs att applåderna varade i 22 minuter.
  • Den var nominerad som bästa utländska film på Oscarsgalan 2007 då den bland annat tävlade mot Susanne Biers ”Efter bröllopet”. Vann gjorde dock den tyska filmen ”De andras liv”.

Se/köp den här:

Gästbloggare: Lisa Olsson skriver recensioner för Moviezine och bloggar om Bollywoodfilm på Bollywood Dreams. Dessutom tycker hon att “Vertigo” är en av de bästa filmerna genom tiderna och hoppas på att “Children of men” och “Eternal sunshine of the spotless mind” hamnar i toppen på denna lista.

Av Gästbloggare
Skrivet i 60-51 · Etiketter: ·
Senaste kommentaren:
6 kommentarer · Skriv en kommentar!