Moviezine.se MovieZine.se · Blogg: Bloggywood · Sweet Spot · Bollywood Dreams · Nollnolltalet · TeeVee · Ragnhilds rekvisita
Sök

Category Archives: 50-41

Saturday, November 21, 2009

41. De andras liv (2006)

Das leben der Anderen berättar om det otäcka och stundtals komiska systemet i forna Östtyskland. Det är tidigt 80-tal, den framgångsrika manusförfattaren Georg Dreyman och hans partner den populära skådespelerskan Christa-Maria Sieland, är intellektuella stjärnor i ett socialistiskt samhälle. De tänker och agerar dock inte alltid lojalt med det politiska system de lever i. En dag blir kulturministern intresserad av Christa. Han låter en Stasi agent vid namn Wiesler avlyssna deras lägenhet och under tidens gång blir Wiesler mer och mer fascinerad av deras liv…

Hela denna lista är filmer som alla verkligen borde se. Men inte alla är lika viktiga att se. Speciellt i rådande tider då det kommer lagar och regler om loggning av Internetkommunikation och allt därtill.

Florian Henckel von Donnersmarck regidebuterar med “De andras liv” och inte särskilt många debuter slutar med en Oscar för bästa utländska film. Han visar det då bleka, på många plan, Östtyskland och Stasis skrämseltaktik på ett alldeles utmärkt sätt. För publiken så skildras det hur vardagen var för väldigt många i Östtyskland; helt annorlunda än mot vad andra filmer, som tog en mera komisk vinkel, som t ex “Sonnenallee” eller “Good Bye Lenin”.

Det är under ett kontrollerat tempo som von Donnersmarck leder oss genom filmen; aldrig för långsamt och milsvida från hur Tony Scott skulle skött det hela. Martina Gedeck och Ulrich Mühe står ut i sina roller som skådespelerskan som pressas till det extrema och Stasipolisen med sitt nästan onaturliga lugn och undertryckta känslor.

Det är viktigt att komma ihåg den skräck och förtryck som denna regim stod för. “De andras liv” hjälper sannerligen till.

Visste du att?

  • Omslaget till “Der Spiegel”-numret där Dreymans artikel figurerar skapades för filmen av tidningen.
  • Budgeten för filmen var 1,6 miljoner euro, ca 2 miljoner dollar. Den låga budgeten kunde hållas då skådespelarna gick med på att bara få 20% av vad deras genomsnittliga lön var. Filmen spelade tillslut in runt 77 miljoner dollar världen över.

Se/köp den här

Av Daniel Feldt
Skrivet i 50-41 · Etiketter: ·
Ingen kommentar ännu. Du kanske blir först? · Skriv en kommentar!
Friday, November 20, 2009

42. Crouching Tiger, Hidden Dragon (2001)

Den ryktbare och ädle krigaren Li Mu Bai har för avsikt att dra sig tillbaka och leva ett liv i stillhet. Han överlämnar därför sitt legendomsusade vapen, ett vackert ornamenterat svärd som bär namnet Gröna Ödet, till Yu Shu Lien, en kvinna han i hemlighet är förälskad i. Li vill att Shu Lien, som också i hög grad behärskar den klassiska kampkonsten, skall ta med sig Gröna Ödet till Peking och där skänka svärdet till den aktade Herr Te.

Själv tänker Li bege sig till berget Wudan för att hylla sin läromästare, som för några år sedan blev förgiftad av den fruktade skurken Jaderäven. Han lovar att senare möta Shu Lien i Peking. Hemma hos Herr Te lär Shu Lien känna den unga Jen, en vacker dotter till den framstående guvernören Yu.

De två kvinnorna blir goda vänner och Jen avslöjar att hon inte vill gifta sig, utan istället bli en fri krigare, som den beundrade Li. Samma natt smyger sig en maskerad tjuv in i Herr Tes hus och rövar bort det oskattbara Gröna Ödet.

“Crouching Tiger, Hidden Dragon” är Ang Lees Wuxia-film. Wuxia (”beväpnad hjälte”) är en kinesisk litterär genre med hundraåriga traditioner. Berättelserna kretsar vanligen runt en ensam stridskonstkunnig hjälte och dennes kamp för det goda i en värld fylld av ondska och våld. Äldre berättelser liknar hjältesagor medan modernare ofta har drag av fantasy.

Ang Lee är född och uppvuxen i Taiwan men har alltid sagt att han velat göra en Wuxia-film. När han väl gjorde det så fick vi en rulle med hög produktionskvalité, vilket inte är ovanligt i kinesisk film, men möjligtvis mindre vanligt i kinesisk kampsport eller Wuxia-filmer. Vi fick också en av de bästa filmerna genom tiderna där kvinnor sparkar rumpa.

“Crouching Tiger” är en väldigt vacker film med rika färger och fantastiskt foto. Ljuset nästan dansar i bilderna som Peter Pau fångar med kameran och koreografin från Wo Ping Yuen är som den vackraste av baletterna.

Visste du att?

  • Actionkoreografen Wo Ping ligger även bakom fightingsekvenserna i “The Matrix”.
  • Filmen har rekordet för antalet oscarsnomineringar för en utländsk film. 10 nomineringar fick filmen. Bland annat “Bästa film”, “Regi”, “Kostym” och “Manus från förlaga”.
  • De fyra huvudkaraktärerna pratar alla mandarin med kraftig brytning. Chow Yun Fat med kantonesisk brytning, Michelle Yeoh med malaysisk/engelsk brytning, Ziyi Zhang med Beijingbrytning och Chen Chang med taiwanesisk brytning. I vissa fall var deras brytning så kraftig att filmen släpptes i vissa områden med textning på mandarin för att den skulle gå att förstå.

Se/köp den här

Av Daniel Feldt
Skrivet i 50-41 · Etiketter: ·
Senaste kommentaren:
3 kommentarer · Skriv en kommentar!
Thursday, November 19, 2009

43. Sunshine (2007)

När solen är på väg att dö står människans enda hopp till de åtta astronauterna och vetenskapsmännen ombord på rymdfärjan Ikaros II. Med uppdrag att avfyra en energibomb mot solens reser de ut i yttre rymden. Men kontakten med jorden bryts och isolerade från allt liv börjar pressen tära på astronauternas psyke. Med mänsklighetens öde vilandes på sina axlar och en farkost som drabbas av allt fler problem drivs besättningen till det yttersta av människans förmåga.

Regissören Danny Boyle har efter att färdigställt “Sunshine” sagt att han aldrig kommer göra Sci-Fi igen, det var för svårt och för uttömmande. Det är synd att vi (kanske) inte får se något mer Sci-Fi från Boyle, för han lyckades verkligen med “Sunshine”.

Precis som under 2003 när Boyle andades lite liv i zombiegenren med “28 dagar senare” så känns det som om han gjorde det samma för sci-fi. Visst, det finns en del bra sci-fi därute, som t ex “Serenity” och “Firefly”-serien m m, men “Sunshine” känns som en mix av “2001″, det göttaste från “Event Horizon” och spänningen från “Alien”. Allt utan att bli “Armageddon” eller “The Core”.

Det är klaustrofobiskt och tryckande då regissören väljer att hålla kameran inne i rymdskeppet, tillsammans med resten av besättningen, och t o m inne i rymddräkterna. Skådespeleriet är top notch och likaså ljuddesignen, art direction och fotot. Ett måste för sci-fi-nörden!

Visste du att?

  • Regissören Michael Winterbottom ville låna kulisserna från “Sunshine” när de inte behövdes för vissa scener för att själv spela in en sci-fi-komedi. Rättigheterna till att låna kulisserna löstes dock inte och Winterbottoms komediprojekt övergavs.
  • De guldfärgade rymddräkterna designades så att de skulle stå ut och bli ihågkomna av sci-fi-fans. Det sägs att de även lånades designen av huvudkåpan från Kenny i South Park.
  • Cillian Murphys karaktärer “Robert Capa” är döpt efter den berömda fotografen Robert Capa. Capa tog bland annat det berömda fotografiet “The Falling Solider“.

Se/köp den här

Av Daniel Feldt
Skrivet i 50-41 · Etiketter: ·
Senaste kommentaren:
2 kommentarer · Skriv en kommentar!
Wednesday, November 18, 2009

44. Drag Me To Hell (2009)

Christine Brown är en ambitiös bankman. Allt i hennes liv går i rätt riktning just nu. Hon har en kille som älskar henne och hon om allt går som det ska kommer hon att utnämnas till biträdande avdelningschef. Bara hon vågar visa att hon är tillräckligt tuff, så är jobbet hennes.

Då den mystiska gamla damen, fru Ganush, uppsöker banken för att be om anstånd med ett förfallet lån, blir det Christines uppgift att fatta det svåra beslutet om anstånd eller ej. Christine vet vad hennes chef förväntar sig av henne, men nekar hon fru Ganush anstånd kommer damen att vräkas från sitt hem. Christine väljer sin karriär före sitt samvete. I sin förtvivlan och vrede förbannar den gamla damen henne att brinna i helvetet i all evighet.

Mycket snart tvingas Christine inse att fru Ganush förbannelse inte bara var tomt prat av en stollig tant, utan onda krafter verkar för att driva henne till bristningsgränsen och en evig förbannelse.

Efter några vändor bland romcom, western, thrillers och framför allt blockbusters så är Raimi tillbaka på välkänd mark. Splatstick!

Han må ha mognat på det berättarmässiga planet men inte förlorat barnasinnet när det kommer till skrämseltaktiker och saker som får det att vända sig i magen på en. Det finns få som lika stilfullt klarar av balansakten mellan humor och skräck som Raimi (det skulle väl vara en yngre Peter Jackson). Och i “Drag Me To Hell” ser han till att man inte får en lugn stund, i 99 minuter leker han med oss och får oss precis dit han vill.

När en läskig scen tar slut mjukas man upp med lite skratt och just när man tror att man är på den säkra sidan så skrämmer han skiten ur en igen. Nästa gång byggs det upp till en komisk scen men på en femöring vänder han den till en som får dig att hoppa ur stolen istället och tvärtom. Hela filmen igenom så är tempot med skratt kontra skräck helt enkelt så välbalanserat som det kan bli. Och det tackar vi för.

Välkommen tillbaka herr Raimi, välkommen. Jag har saknat dig.

Visste du att?

  • Självklart så är Sylvia Ganushs bil Sam Raimis egna gamla Oldsmobile Delta 88 från 1978 som är med i alla hans filmer. Här har den dock nummerplåten 99951, vilket upp-och-ner blir IS666
  • I Christines hus finns en tavla av en båt som liknar Anchor Bays logga. Anchor Bay har släppt många fina specialutgåvor av Evil Dead-trilogin genom åren.
  • När Clay (Justin Long) pratar om att åka till hans föräldrars stuga som ligger avskilt och omgärdad av träd så är det en solklar referens till stugan i Evil Dead 1 & 2

Se/köp den här

Av LB
Skrivet i 50-41 · Etiketter: ·
Senaste kommentaren:
6 kommentarer · Skriv en kommentar!
Tuesday, November 17, 2009

45. En långvarig förlovning (2005)

En långvarig förlovning utspelar sig i Frankrike mot slutet av första världskriget, dels på slagfältet i Somme, dels i Paris. Det är en gripande, charmig men även stundtals humoristisk berättelse om Mathildes hoppfulla och outtröttliga sökande efter sin fästman, som uppges saknad i kriget under tveksamma omständigheter.

Regissören Jean-Pierre Jeunet följer upp med “En långvarig förlovning” efter succén med “Amelie från Montmartre” från 2001 och det är ren poesi. 2 timmar och 15 minuter ren poesi från början till slut och Jeunet (regi och manus), Guillaume Laurant (manus) och Bruno Delbonnel (foto) förtjänar stående ovationer för dess hantverk.

För det är en fantastiskt välberättad resa de tar oss på, baserat på en roman av Sébastien Japrisot, och det får oss att hoppas att Jeunet håller sig till franska filmer. Visst, hans “Alien: Resurrection” var stilig, men ack ganska misslyckad i övrigt. Det är inte så att jag missunnar Jeunet någon framgång i Hollywood eller någon annan filmmarknad. Nej, det är rent själviskt - för jag vill inte gå miste om fler filmer i samma kaliber som “En långvarig förlovning”, “Amelie”, “De förlorade barnens stad” och “Delikatessen”.

För att vara lite pretentiös så kan man nästan jämföra denna film med vad Shakespeare gjorde. Den är stundtals en lättsam och rolig komedi, den bittraste av tragedier och den vackraste av romanser.

Visste du att?

  • Jean-Pierre Jeunet träffade Jodie Foster (som spelar en liten roll i “förlovning”) på caféet där flertalet av scener av “Amelie” spelades in. Caféet ligger i närheten av Jeunets bostad och flertalet av turister var vid caféet vid detta tillfälle. Några av turisterna bad Jeunet och Foster att flytta på sig när de skulle ta en bild på det berömda cafét från “Amelie”. Om de bara hade känt igen dem som de bad flytta på sig…

Se/köp den här

Av Daniel Feldt
Skrivet i 50-41 · Etiketter: ·
Senaste kommentaren:
1 kommentar · Skriv en kommentar!
Monday, November 16, 2009

46. The Wrestler (2009)

I slutet av 80-talet stod wrestlaren Randy “The Ram” Robinson (Mickey Rourke) på toppen av sin karriär. Tjugo år senare är hans stjärnstatus ett minne blott. Tillvaron är livlös men lyses upp av helgerna då Randy brottas i små slitna gymnastikhallar och samlingslokaler inför några få men dedikerade fans. Då Randy sliten av det hårda livet helt tappat kontakten med sin dotter Stephanie (Evan Rachel Wood), är det kärleken till sporten som driver honom framåt. När tillvaron så sakteliga börjar ljusna känner Randy hur passionen för brottarkonsten skapar en stark längtan efter att återvända till ringen. Snart kan “The Ram” återigen befinna sig på wrestlingens bakgård.

Låt dig inte luras av denna och tro att det är en film om wrestling. Visst, titeln “The Wrestler” säger så mycket och det är en hel del män i ringen som brottas, kramas, slåss och blöder.

Men det är snarare en film om ensamhet. För den gode Randy “The Ram” Robinson kunde lika varit aktiv inom vilken annan sport eller jobb som helst och det hade säkerligen fungerat lika bra.

Vad som säkerligen hade fungerat sämre är om du bytt ut Mickey Rourke mot - säg Nicolas Cage eller Bruce Willis. Omedvetet så skänkte nog Rourke extra trovärdighet då han, karriärmässigt åtminstone, var i samma sits som The Ram. “It’s not over until you tell me it’s over”. Citera mig inte på det, men The Ram säger något åt det hållet och man undrar om det var The Ram eller Rourke som sade det.

Samspelet mellan Rourke och hans dotter i filmen, Evan Rachel Wood, är rörande och sällan har du hejat på en karaktär som The Ram.

Filmen känns äkta och sann. Och hjärtekrossande. Den är fullständigt hjärtekrossande.

Visste du att?

  • Darren Aronofsky ville redan från början ha Mickey Rourke i rollen som The Ram. Filmbolaget ville dock ha Nicolas Cage. Aronofsky stod på sig och resultatet talar sitt tydliga spårk.
  • Pga den begränsade budgeten så donerade Axl Rose “Sweet Child of Mine” till filmen. De behövde alltså inte betala för att använda den.
  • Det var första gången som Mickey Rourke nominerades för en Golden Globe och en Oscar. Han vann en Golden Globe för sin rolltolkning.

Se/köp den här!

  • Se: Film2home - Streaming/nedladdning - 39 kr / 139 kr
  • Se: Headweb - Streaming - 39 kr
Av Daniel Feldt
Skrivet i 50-41 · Etiketter: ·
Senaste kommentaren:
4 kommentarer · Skriv en kommentar!
Sunday, November 15, 2009

47. Paprika (2006)

“Paprika” handlar om en revolutionerande maskin som gör det möjligt för forskare att ta del av och dokumentera deras patienters drömmar. När maskinen blir stulen, skickas en orädd detektiv och en framstående psykolog för att hämta tillbaka den innan den hamnar i ”dröm-terroristens” händer.

“Paprika” är en spektakulärt mardrömslik men samtidigt inbjudande resa till det surrealistiska gränslandet mellan fantasi och verklighet. Precis som drömmar är den här världen en nonsensröra av livserfarenheter, baktankar, rädslor och önskedrömmar blandat med popkultur och de historier som utgör våra liv.

Fast storyn i Paprika må vara nog så tankeväckande, och stundtals rätt svår att hänga med i, så tar den ändå ett steg tillbaka och låter det visuella vansinnet och drömmars bisarra logik driva den framåt istället. Jag är inte säker på att det viktiga med Paprika är att man ska förstå den, utan snarare uppleva den.

Så slappna av, lätta på ditt grepp om verkligheten, släpp lös fantasin och känn hur gränserna suddas ut.

Visste du att?

  • Yasutaka Tsutsii, författaren till boken som filmen är baserad på, och filmens regissör, Satoshi Kon, gör rösterna till de två bartenders som Konakawa pratar med.
  • När Paprika intervjuar Kogawa när han befinner sig i sin filmskapargestalt så liknar hans sätt och utseende Akira Kurosawas.

Se/köp den här

Av LB
Skrivet i 50-41 · Etiketter: ·
Senaste kommentaren:
1 kommentar · Skriv en kommentar!
Saturday, November 14, 2009

48. Eden Lake (2009)

Jenny och Steve vill tillbringa en romantisk semester vid den avsides belägna sjön Eden Lake.När de störs av ett stökigt tonårsgäng säger de ifrån. Men traktens tonåringar uppskattar inte alls att bli tillsagda. När de allt tydligare demonstrerar exakt hur lite de uppskattar vuxen auktoritet förvandlas sjön och dess skogar från idyll till jaktmarker för helvetets minderåriga avkommor.

Äntligen. En skräckfilm som faktiskt lever upp till beteckningen skräck. “Eden Lake” känns som en tajt och välavvägd uppdatering av “Den Sista Färden”, förflyttad till Storbrittanien och uppgraderad med ett effektivare tempo.

Psykiskt nedbrutna, fysiskt slagna och långt, långt ifrån räddning måste Jenny och Steve skala av sig allt det som gör dem till människor och hitta det primala monstret inom sig för att överleva. Det finns få skräckfilmer nu för tiden som kan och framför allt vågar vara så hårda, bleka och brutalt skoningslösa som Eden Lake är.

Folk säger att det är det den bästa skräckfilmen från Storbrittanien på åratal. Just när det kommer till den lite mer realistiska skräckgenren så skulle jag vilja gå lite längre och säga det är den bästa skräckfilmen på åratal.

Se/köp den här

Av LB
Skrivet i 50-41 · Etiketter: ·
Senaste kommentaren:
2 kommentarer · Skriv en kommentar!
Friday, November 13, 2009

49. Lilja 4-ever (2002)

LILJA 4-EVER handlar om 16-åriga Lilja som bor i en sliten och fattig förort någonstans i det forna Sovjetunionen. Hennes enda vän är den unge pojken Volodja. Tillsammans drar de runt i området och fantiserar om hur man kunde göra livet lättare att leva. En dag tänds hoppet när Lilja blir förälskad i Andrej. Han ber henne följa med till Sverige och börja ett nytt liv.

November månad är tuff nog att ta sig igenom, ändå så ska vi envisas med att ha med två tunga filmer i rad här på “Nollnolltalets 100 bästa filmer”. Gårdagens “Frihetens pris” och dagens “Lilja 4-ever“.

Fokuset i filmen är inte hur människohandeln går till, utan snarare dess offer. Vi får följa Liljas vardag i Ryssland där hon blir övergiven av sin mor, utslängd av sin moster, sviken av sina vänner och förnedrad av sin lärare. Det enda hoppet hon har är att en dag kunna resa till ett vackert land, bli bemött med artighet och respekt och ha många möjligheter…

“Lilja 4-ever” får dig att tänka. “Lilja 4-ever” ger dig en riktig känga. Filmen är fullständigt nattsvart och jag har inte lämnat en biograf som varit tystare när visningen väl var slut.

Är du inte fullständigt död inombord så kommer “Lilja 4-ever” att lämna dig rödgråten, stum och förfärad. Det är underbart med filmer som lyckas få dig att känna så, men du vill knappast se om dem igen. Det du dock vill göra är att misshandla varenda torsk och hallick. Misshandla dem svårt.

Visste du att?

  • Filmen är baserad på Dangoule Rasalaites liv vars öde är väldigt likt det som utspelar sig på duken. Den stora skillnaden är pojken Volodja som är fiktion.
  • Filmen spelades medstadels in i Paldiski utanför Tallinn och i Tallinn.
  • Alexandra Dahlström, från “Fucking Åmål”, kan ses på en balkong under scenen när Lilja ristar in “Lilja 4-ever” på bänken.

Se/köp den här

Av Daniel Feldt
Skrivet i 50-41 · Etiketter: ·
Senaste kommentaren:
2 kommentarer · Skriv en kommentar!
Thursday, November 12, 2009

50. Frihetens pris (2006)

På 1920-talets Irland går arbetare från landsbygden samman och formar en frivillig gerillaarmé för att konfrontera de hänsynslösa “Black and Tan”-patruller som skickats från Storbritannien för att kväva Irlands krav på frihet. Driven av en djup pliktkänsla, och av kärlek till hemlandet, överger Damien (Cillian Murphy) en lovande karriär som läkare för att istället följa sin bror, Teddy (Padraic Delaney), i en farlig och våldsam kamp för självständighet.

Efter att frihetskämparnas orädda framfart fått britterna på knä kommer de båda sidorna överens om vapenvila för att få slut på all blodspillan. Men trots en förmodad seger bryter inbördeskrig ut och familjer som kämpat sida vid sida står nu mot varandra som svurna fiender och deras lojalitet sätts obönhörligen på prov.

Poppa popcornen, ring över grabbarna/tjejerna och korka upp alkoholen - för här ska det värmas för utgången!

Nej, inte riktigt så kanske. Ken Loachs “Frihetens pris” är bland de sista filmerna som man drar igång på förfesten. För denna är tung, speciellt när du sitter med vetskapen om alla år av våld och tragedier som följer med tanke på att den utspelas på 1920-talet.

Den karismatiske Cillian Murphy är underbar i huvudrollen som läkaren Damien men har fantastisk uppbackning av hans medskådespelare Liam Cunningham, Orla Fitzgerald, Aidan O’Hare och Padraic Delaney.

Men om det är Cillian & Co som gör filmen fantastisk så är det samarbetet mellan regissören Ken Loach och manusförfattaren Paul Laverty som gör den till ett mästerverk.

Den hårda historien som börjar med ett mord på en ung irländare till beväpningen av I.R.A och efterföljande våld, här väldigt rått och brutalt presenterat, är utmärkt hanterat.

Filmen vann en guldpalm under 2006 års Cannesfestival; jag skulle inte protestera om den vann en hel kustremsa med palmer.

Visste du att?

  • Det kommersiella intresset för “Frihetens pris” i Storbritannien var lågt. Enbart 30 kopior skulle gå upp på biograferna var det tänkt. Detta jämfört med 300 kopior i Frankrike. Efter att filmen vann guldpalmen i Cannes utökades antalet kopior i Storbritannien till 105 st.

Se/köp den här

Av Daniel Feldt
Skrivet i 50-41 · Etiketter: ·
Ingen kommentar ännu. Du kanske blir först? · Skriv en kommentar!