Moviezine.se MovieZine.se · Blogg: Bloggywood · Sweet Spot · Bollywood Dreams · Nollnolltalet · TeeVee · Ragnhilds rekvisita
Sök

Skribentarkiv: LB

1. Old Boy - Hämnden (2005)

Dae-Su, en helt vanlig medelålders man, blir kidnappad och inlåst i en cell i 15 år utan förklaring. Hämndbegäret på förövaren som förstört hans liv och tagit hans familj ifrån honom växer sig allt starkare för var dag som går.

Efter 15 år blir han plötsligt frisläppt med en plånbok fylld med pengar och en mobiltelefon. Han får fem dagar på sig att ta reda på sanningen om varför han blev kidnappad och utkräva hämnd.

Här är den. Vår förstaplacering. Old Boy. Filmen som tog begreppet hämnd till en helt ny nivå.
Med denna film introducerade Chan Wook-Park sig själv med dunder och brak på riktigt för västvärlden. Den är baserad på den japanska mangan med samma namn, vann Grand Prix i Cannes och har en stadig placering i mellanskiktet på IMDB:s topp 250-lista och definierar i stort sett det som var så nytt och fräscht i den Sydkoreanska vågen som kom för ett par år sedan.

Den stora håriga säcken till story och dess nattsvarta humor ekar av både Greven av Monte Cristo och grekiska tragedier som av allehanda noir-filmer och Hitchcock men är ändå originell och annorlunda. Inramat av ett otroligt stiliserat och uppfinningsrikt bildspråk och ackompanjerat av ett smekande kraftfullt och dystert soundtrack blir Old Boy ett sadistiskt och surrealistiskt mästerverk. Chan-Wook Park verkar nästan ha för kul i registolen och är inte rädd för tvära kast när han tar oss på den här brutala vansinnesfärden.

Mellan alla twistar, vändingar och serietidningsvåld så finns det ändå värme och hjärta för karaktärerna. Det är Choi Min-siks hängivenhet och vansinniga prestation som den trasiga och burdusa Oh Dae-su kombinerat med Parks fingertoppskänsla för att vända ut och in på genrekonventioner och låtsas som ingenting som gör Old Boy till den käftsmäll den faktiskt är. Den är så over-the-top att det förslår men tar sig själv på fullaste allvar och har en sån makalös energi inom sig att den vibrerar, nästan pulserar och man kan bara hjälplöst se på när dess antihjälte sugs ner i en allt större virvelström av tragiskt och våldsamt hämndbegär.

Det är en uppfriskande men rå och omskakande upplevelse och den är inte för alla.
Men den är vår favorit.

Visste du att?

  • Alla låtar på soundtracket är döpta efter andra filmer, mestadels noir-filmer
  • Choi Min-sik är buddhist och var tvungen att be efter varje tagning med bläckfisken
  • För den berömda korridorscenen krävdes det 17 tagningar på tre dagar. Allt i en enda tagning. Det enda som fixades digitalt var kniven och några slag som inte träffade riktigt rätt

Se/köp den här

Senaste kommentaren:
  • Skrivet January 21, 2010 kl. 4:58 pm · #

    Överlag en bra lista =) var glad över att The Dark Knight och Watchmen, nörd som jag är, fick varsin plats på listan… något som dock gjorde mig besviken var att man inte tog med The Last Samurai; en av 00-talets mest underskattade filmer i mitt tycke

35 kommentarer · Skriv en kommentar!

5. Zodiac (2007)

Den verkliga historien om en seriemördare som var känd som Zodiac Killer och som terroriserade San Francisco i 25 år. Mördaren får enorm medial uppmärksamhet och många tar på sig skulden, fejkar brev och tipsen fullkomligt haglar in. Två män blir som besatta av fallet; serietecknaren Robert Graysmith på tidningen San Francisco Chronicles och polisinspektören David Toschi. Graysmith är en man som aldrig kommer att vila förrän han får se mördaren i ögonen. Men är han den enda som kan lista ut mördarens identitet när alla andra misslyckats?

Zodiac är en grym, mörk och hypnotiserande historia som från första rutan tar ett stadigt grepp om dig. Finchers metodiska och nästan tre timmar långa informationsdump till katt-och-råtta-lek är fascinerande och rafflande.

Det är besattheten. Den utdragna historien. Det är frustrerande och framför allt är det spännande. Trots att ingenting egentligen händer. Men karaktärernas besatthet i att få veta sanningen smittar av sig och när de tre timmarna (eller 22 åren) är slut så suktar man efter mer.

Egentligen är det svårt att peka ut en sak som verkligen sticker ut och tilltalar en i Zodiac, för allt är i stort sett perfekt. Det toppklassiga och sansade skådespeleriet. Det mörka och murriga men ändå monokroma fotot. De galet detaljrika och autentiska sceonografierna och kläderna. Den tidsenliga soundtracket, plus David Shires originalmusik. Och specialeffekterna, de makalösa effekterna som sömlöst vävs in på så många ställen. Och allt är där för att berätta en välskriven, tung och intrikat story. Man blir alldeles varm i hjärtat av att se sånt här hantverk. Det är den första periodfilm jag sett som faktiskt känns som att den är gjord på den tiden den ska utspelas.

Visste du att?

  • Hade inte Jake Gyllenhaal tackat ja till rollen som Robert Graysmith så stod Orlando Bloom högst upp på önskelistan.
  • Allt blod i mordscenerna är tillagt i efterhand för att spara tid.
  • Olika personer spelar Zodiac-mördaren vid varje mord, detta för att reflektera olika vittnesmål.

Se/köp den här

Senaste kommentaren:
  • Jacob
    Skrivet December 31, 2009 kl. 10:00 am · #

    En av de basta filmerna helt klart. En av mina favoriter. Bra lista!

10 kommentarer · Skriv en kommentar!

7. Inglourious Basterds (2009)

Shosanna Dreyfus blir vittne till hur hela hennes familj blir kallblodigt avrättade av nazisterna, ledda av överste Hans Landa. Hon lyckas fly till Paris, där hon planerar sin hämnd, och kommer i kontakt med kapten Aldo Raine och hans förband med soldater av judisk börd. Detta förband har ett mål - att döda så många nazister som möjligt.

Jag bashar inte nån av Tarantinos andra filmer men Inglourious Basterds känns som det närmaste han kommit till Pulp Fiction, i form av känsla och kvalitet. Men det är ingen rättvis jämförelse mellan de två (eller nån av de andra).

Tarantinos stiliserade, judiska hämnardröm och alternativa version av andra världskriget är dock inget annat än briljant och storstilad underhållning.

Det är en storslagen historia berättad på ett väldigt intimt vis där nästan varje scen är så laddad med spänning mellan karaktärerna att man sitter och vrider sig i stolen. Men den är också väldigt rolig. Man sitter där och småfnittrar samtidigt som man har händerna för ansiktet och tittar genom fingrarna för att den får en att känna sig obekväm.

Tempot är väl avvägt och härligt långsamt, på ett sätt som skulle göra Sergio Leone stolt. Och som vanligt så finns det ju ingen brist på filmreferenser. Han sätter alla filmnördar och kritiker på plats med vem som besitter mest triviakunskaper. Det är en av de sakar jag gillar bäst med Tarantino. Hans kärlek till film skiner genom varenda ruta. Genom sina filmer får han mig att vilja se så mycket mer film. På samma gång som han med musikval, bildkompositoner och dialoger quizzar oss så uppmanar han oss att blicka tillbaka och utforska mer av filmhistorien.

Visste du att?

  • Urpsrunget till ärret på Aldo Raines nacke nämns aldrig i filmen. I manuset så hintas det om att Raine överlevt en lynchning, vilket var en vanlig bestraffning på 20- och 30-talet.
  • Wilhelm-skriket kan höras två gånger i filmen. Första hälften av skriket hörs ungefär 90 minuter in i filmen och den senare hälften kommer ungefär 20 minuter senare.
  • Första klippningen av filmen slutade på 3 timmar och 10 minuter. Tarantino och Sally Menko klippte ner den till dess slutgiltiga längd på bara två dagar innan den skulle visas offentligt.

Se/köp den här

Senaste kommentaren:
  • Markus L
    Skrivet December 29, 2009 kl. 12:58 pm · #

    Jag har inte sett filmen då jag inte är så förtjust i Tarantinos filmer överhuvudetaget efter Pulp Fiction. Jag säger bara tyvärr då jag gärna skulle velat se denna film. Men att se närbilder och höra ljudet av när människor blir skalperade är inte underhållning för mig, så jag kommer faktiskt avstå att se denna film. Oavsett hur bra alla andra tycker den är.

9 kommentarer · Skriv en kommentar!

9. Sånger från andra våningen (2000)

En kväll, någonstans i den norra hemisfären, inträffar en serie konstiga och ologiska händelser: en tjänsteman avskedas på ett förnedrande sätt, en vilsen invandrare attackeras våldsamt på en trafikerad gata, en trollkarl misslyckas i sitt trollerinummer… Mitt i denna förödelse står Karl, täckt med sot från sin nedbrunna möbelaffär som han själv tänt på för att få ut försäkringspengarna.

Efter 25 år i långfilmsdvala kom Roy Andersson tillbaka. Och med besked. Sånger Från Andra Våningen tog hem fem guldbaggar, juryns pris i Cannes och ett stort antal internationella priser.

Sånger Från Andra Våningen lunkar på i maklig takt och tar med oss på en kritisk tur genom en vriden och deprimerande version av vårt egna samhälle där apokalypsen är nära. Det är en plats där religion, moral och medmänsklighet har fått ge plats åt girighet och feghet. Det är en absurd och makaber rundtur, men på samma gång hysteriskt rolig och tankeväckande. Anderssons toksvarta humor gör att filmen inte känns för tung eller för mörk för att smälta.

Varje gång jag ser den så blir jag lika förbluffad över hur varje scen är så väl komponerad, uttänkt och utförd. Det är en fröjd att se Sånger Från Andra Våningen, inte bara för dess innehåll utan även också för det fantastiska hantverket som ligger bakom.

Vi ska vara glada att vi har Roy Andersson. Att vi har någon som är så originell, med sådan integritet och som faktiskt har orken att göra det han gör.

Visste du att?

  • Filmen tog 4 år att göra
  • Det finns bara en scen i filmen då kameran rör sig.

Se/köp den här

Senaste kommentaren:
  • Jonathan Elfving
    Skrivet December 23, 2009 kl. 11:37 pm · #

    Älskar den här filmen. Så jävla snygg och välgjord.

3 kommentarer · Skriv en kommentar!

12. Mordet på Jesse James av ynkryggen Robert Ford (2007)

Handlingen i Mordet på Jesse James av ynkryggen Robert Ford följer en av amerikansk historias mest ökända och laglösa personer. Den karismatiske och oförutsägbare Jesse James planerar sitt nästa stora bankrån, och lyckas samtidigt starta ett krig mot sina fiender, som sedan länge längtat efter den belöning och den ära som väntar den som lyckas fånga den svårfångade James. Trots detta kan det största hotet komma från de han mest litar på.

Det finns mycket att bli imponerad av och beundra i (djupt andetag nu) The Assassination Of Jesse James By The Coward Robert Ford. Nick Cave och Warren Ellis påträngande och djupt melankoliska musik. Roger Deakins drömska och hänförande foto. Pitts psykotiska och återhållsamma Jesse James och Afflecks storögda och smått homoerotiska Robert Ford är trollbindande och inget annat än lysande. I mina ögon har ingen av dem varit bättre än just i TAOJJBTCRF. På det hela taget så är det fantastiska, om än små, prestationer från hela ensemblen, Sam Shepard, Sam Rockwell, Jeremy Renner och Paul Schneider.

Filmen har ett lugn över sig, men samtidigt så vibrerar varje ord, varje bildkomposition och drag med stråkarna en känsla av överhängande undergång. Den känns lite som anti-westernfilmerna McCabe & Mrs. Miller och Pat Garrett And Billy The Kid fast sedd genom Terrence Malicks ögon.

Det här är bara regissören Andrew Dominiks andra film. Men han känns redan som en mogen och fullfjädrad filmskapare. Med TAOJJBTCRF utstrålar han en enorm känsla för kvalitet, öga för detaljer, återhållsamhet och vettet att låta saker ta sin tid.
Han är en kille att hålla ögonen på.

Visste du att?

  • Valet mellan vem som skulle spela Robert Ford stod tillslut mellan Casey Affleck och Shia Lebeouf. Rollen gick till Affleck då Shia kändes något för ung för rollen.
  • Enligt regissören Andrew Dominik så hade Brad Pitt i sitt kontrakt att titeln på filmen inte fick ändras.
  • Filmen omgärdades av en hel del trubbel under produktionen. Regissören ville göra en “Terence Malick”-film medan Warner Bros. ville ha lite mera action. Trots att Andrew Dominik var en regissör med väldigt lite tyngd fick han som ville. Mycket tack vare Brad Pitt som var medproducent på filmen via sitt produktionsbolag. Dominiks originalklippning närmar sig dock 4 timmar i speltid. Den långa versionen visades under Venedigs filmfestival där Brad Pitt vann för bästa skådis och filmen hyllades som “majestätisk”.

Se/köp den här

Ingen kommentar ännu. Du kanske blir först? · Skriv en kommentar!

22. Benjamin Buttons otroliga liv (2008)

Benjamin Buttons otroliga liv är en berättelse som är baserad på F. Scott Fitzgeralds novell med samma namn. Huvudpersonen Benjamin Button föds som en svag äldre man och åldras baklänges, d v s att hans kropp blir yngre tills han slutar sitt liv som ett spädbarn. Den tragikomiska berättelsen om den välbärgade Button sägs ha inspirerats av Mark Twains kommentar om att det är synd att det bästa i livet kommer först och det sämsta sist.

Det är svårt att inte bli imponerad av all den CGI- och sminkporr som Benjamin Buttons Otroliga Liv visar upp. Men David Fincher använder tekniken till att berätta en historia, istället för att se teknik som ett skäl till att göra det. Med denna enorma teknikpark målar han upp en intim historia som är episk i sitt utförande. Men effekterna får ändå stå i bakgrunden och han lockar med stadig hand fram ett par fantastiska prestationer ur Brad Pitt och Cate Blanchett (jag saknar ord för att beskriva och hylla den kvinnan och inte bara för det hon gör här, utan ALLT hon gör).

Många säger att det är en romantisk film. En film om kärlek. Livslång kärlek.
Jag säger att det är en film om döden. Om vad man gör med den tid man har och hur man handskas med saknaden efter nära och kära. För att citera Fredriks recension; döden är ständigt närvarande, den naturliga döden, men livet ännu mer så.

Vsste du att?

  • Många kända regissörer har tidigare varit och fingrat på projektet, bl a Steven Spielberg, Ron Howard och Spike Jonze.
  • Det är David Finchers första barntillåtna film.

Se/köp den här

Senaste kommentaren:
  • MK
    Skrivet December 27, 2009 kl. 12:23 pm · #

    Jag kan inte hålla med om att Benjamin Buttons är bra. Jag försökte verkligen, men nej… Det blev helt enkelt en dålig försök att göra en Forrest Gump liknande klassiker. För många lösa trådar, dåligt förklarat, det kändes som att timmar och timmar av materialet fick klippas bort och till slut blev det ingenting. Det känns som att filmen gjordes för att imponera med datoranimeringen och inte med storyn. Det fungerade inte allas för mig… En stark tvåa eller en svag trea (av fem) tycker jag, men alla har rätt till en egen åsikt.

5 kommentarer · Skriv en kommentar!

24. Hämnarens resa (2002)

Ryu är desperat. Han har just fått sparken eftersom han tagit hand om sin sjuka syster. För att överleva behöver han en ny njure och därför försöker Ryu köpa en på svarta marknaden. Men han blir bedragen och lurad på sina sista pengar. När allt hopp tycks vara ute säger Ryus flickvän: - Det är inte ädelt att kidnappa någon för en god sak…

En liten flicka förs bort och den rike fadern, Dongjin, krävs på pengar. Men saker går fruktansvärt fel och flickan hittas dagen därpå drunknad. Bortom all kontroll tar fadern upp jakten på förövarna. En ond spiral har satts i rörelse, och ingen verkar undkomma att långsamt dras ner i en nattsvart avgrund av dödlig desperation.

Chan-Wook Park har sagt att “Hämnarens Resa” är “en mörk, grym sorts film”. Med tanke på hur jävla ond den här filmen är mot alla inblandade är det en grov underdrift. Storyn är så hårdkokt orättvis att man baxnar och så oförutsägbar att man vill applådera. Stämningen är mörk och brutal. Våldet, i de små doser det kommer och hur stiliserat det nu må vara, är chockerande kompromisslöst.

Det är en i allra högsta grad nihilistisk film där svart och vitt inte existerar. Bara olika gråzoner. Det mest intressanta är hur den får oss att tvivla på vem vi ska sympatisera med, Ryu eller Dong-Jin, genom att ifrågasätta vår egna moraliska ståndpunkt

Visste du att?

  • Regissörens originaltanke var att gradvis ändra färgerna till svartvitt ju längre filmen led. Budgetproblem ledde dock till att dessa planer skrinlades. Idén återanvändes dock i specialversionen av region 3-utgåvan av “Lady Vengeance”.
  • Manuset skrevs på 20 timmar nonstop.

Se/köp den här

Senaste kommentaren:
  • Skrivet January 6, 2010 kl. 2:57 am · #

    Första filmen i Park Chan-wooks triologi om hämnd, de andra är Old boy och Sympathy for Lady Vengeance. Kul att den e med på listan liksom Wong Kar-wais triologi (Days of being wild, In the mood for love, 2046) :)

4 kommentarer · Skriv en kommentar!

39. The Machinist (2005)

Trevor Reznik är en verkstadsarbetare som har förlorat sin förmåga att sova. Men det rör sig inte om någon vanlig sömnlöshet - Trevor har inte sovit på ett år. Tröttheten har lett till en dramatisk försämring av hans fysiska och mentala hälsa. Hans arbetskollegor blir allt mer misstänksamma mot honom och vill snart ha bort honom därifrån.

Detta leder till att Trevor blir allt mer paranoid - går konspirationen mot honom bara ut på att få honom sparkad eller planerar de något ännu värre…?

Brad Andersons och Christian Bales djupdykning i morbid självömkan är obehaglig och engagerande. Med en sällsynt suggestiv, mörk och paranoid stämning är det ingen vacker och lycklig bild The Machinist målar upp. Det är skrämmande och fascinerande att se Reznik drifta in och ut ur paranoian och långsamt gå längre och längre in i sin skuldtyngda labyrint.

Medan Bales utseende är både lockande och smått motbjudande att se på så är det hans nedtonade prestation som fängslar och får en att stanna kvar.

Visste du att?

  • Christian Bale började röka under inseplningen för att hämma aptiten
  • I en scen så somnar Trevor medan han läser Dostojevskys Idioten. Två av karaktärerna i den boken heter, liksom i filmen, Marie och Nicholas.
  • Klockslaget 01:30 återkommer flera gånger i filmen. Trevor lägger ofta märke till något konstigt just då. Och vid 1 tim 30 min in i filmen så avslöjas den stora twisten.

Se/köp den här

Senaste kommentaren:
  • Marcus
    Skrivet December 6, 2009 kl. 9:51 pm · #

    Hur kan den ligga på #39 när den tidigare fick 3/5 stjärnor? lite förvånad. Annars bra film! För att svara på Peters fråga, Baile bantade från 86 till har för mig 27 kilo innan filminspelningen. Står rätt bra på wiki!

4 kommentarer · Skriv en kommentar!

44. Drag Me To Hell (2009)

Christine Brown är en ambitiös bankman. Allt i hennes liv går i rätt riktning just nu. Hon har en kille som älskar henne och hon om allt går som det ska kommer hon att utnämnas till biträdande avdelningschef. Bara hon vågar visa att hon är tillräckligt tuff, så är jobbet hennes.

Då den mystiska gamla damen, fru Ganush, uppsöker banken för att be om anstånd med ett förfallet lån, blir det Christines uppgift att fatta det svåra beslutet om anstånd eller ej. Christine vet vad hennes chef förväntar sig av henne, men nekar hon fru Ganush anstånd kommer damen att vräkas från sitt hem. Christine väljer sin karriär före sitt samvete. I sin förtvivlan och vrede förbannar den gamla damen henne att brinna i helvetet i all evighet.

Mycket snart tvingas Christine inse att fru Ganush förbannelse inte bara var tomt prat av en stollig tant, utan onda krafter verkar för att driva henne till bristningsgränsen och en evig förbannelse.

Efter några vändor bland romcom, western, thrillers och framför allt blockbusters så är Raimi tillbaka på välkänd mark. Splatstick!

Han må ha mognat på det berättarmässiga planet men inte förlorat barnasinnet när det kommer till skrämseltaktiker och saker som får det att vända sig i magen på en. Det finns få som lika stilfullt klarar av balansakten mellan humor och skräck som Raimi (det skulle väl vara en yngre Peter Jackson). Och i “Drag Me To Hell” ser han till att man inte får en lugn stund, i 99 minuter leker han med oss och får oss precis dit han vill.

När en läskig scen tar slut mjukas man upp med lite skratt och just när man tror att man är på den säkra sidan så skrämmer han skiten ur en igen. Nästa gång byggs det upp till en komisk scen men på en femöring vänder han den till en som får dig att hoppa ur stolen istället och tvärtom. Hela filmen igenom så är tempot med skratt kontra skräck helt enkelt så välbalanserat som det kan bli. Och det tackar vi för.

Välkommen tillbaka herr Raimi, välkommen. Jag har saknat dig.

Visste du att?

  • Självklart så är Sylvia Ganushs bil Sam Raimis egna gamla Oldsmobile Delta 88 från 1978 som är med i alla hans filmer. Här har den dock nummerplåten 99951, vilket upp-och-ner blir IS666
  • I Christines hus finns en tavla av en båt som liknar Anchor Bays logga. Anchor Bay har släppt många fina specialutgåvor av Evil Dead-trilogin genom åren.
  • När Clay (Justin Long) pratar om att åka till hans föräldrars stuga som ligger avskilt och omgärdad av träd så är det en solklar referens till stugan i Evil Dead 1 & 2

Se/köp den här

Senaste kommentaren:
  • Nicky Century
    Skrivet January 1, 2010 kl. 2:24 am · #

    Jag håller också med Erik. Jag såg denna film nyss och det känns som allt ni skriver ovanför handlar om den gamla Raimi som gjorde Evil Dead. Rami har inte mognat. Han har bytt stopmotion och grym puppet-teknik mot billiga specialeffekter som tv-filmer tackat nej till. Sen är historien tacky och totalt förutsägbar. Karaktärerna är ointressanta och Stu känns så jävla förlegad och använd. Jävla disney-kliché är vad den här filmen.

    Och så är det ännu värre då man ser vilka filmer som de anser vara sämre. Ärligt talat… D9, Jason x3, 28 dagar senare, KILL BILL, Watchmen… Bloggywood tycker Drag me to hell är bättre… Än This is England.

    Detta känns som ett tråkigt säkert kort från er… och jävligt patetiskt. Och era åsikter som motiveras är faktiskt skrattretande då man står med facit i hand.

    Det är inte stil att få folk att hoppa till genom att filma något som kommer mot kameran… I förgrunden eller slå ljudet på högsta volymen. Det är TACKY… Den här filmen är tacky. Jävligt patetiskt. Fan, så patetiskt.

6 kommentarer · Skriv en kommentar!

47. Paprika (2006)

“Paprika” handlar om en revolutionerande maskin som gör det möjligt för forskare att ta del av och dokumentera deras patienters drömmar. När maskinen blir stulen, skickas en orädd detektiv och en framstående psykolog för att hämta tillbaka den innan den hamnar i ”dröm-terroristens” händer.

Paprika” är en spektakulärt mardrömslik men samtidigt inbjudande resa till det surrealistiska gränslandet mellan fantasi och verklighet. Precis som drömmar är den här världen en nonsensröra av livserfarenheter, baktankar, rädslor och önskedrömmar blandat med popkultur och de historier som utgör våra liv.

Fast storyn i Paprika må vara nog så tankeväckande, och stundtals rätt svår att hänga med i, så tar den ändå ett steg tillbaka och låter det visuella vansinnet och drömmars bisarra logik driva den framåt istället. Jag är inte säker på att det viktiga med Paprika är att man ska förstå den, utan snarare uppleva den.

Så slappna av, lätta på ditt grepp om verkligheten, släpp lös fantasin och känn hur gränserna suddas ut.

Visste du att?

  • Yasutaka Tsutsii, författaren till boken som filmen är baserad på, och filmens regissör, Satoshi Kon, gör rösterna till de två bartenders som Konakawa pratar med.
  • När Paprika intervjuar Kogawa när han befinner sig i sin filmskapargestalt så liknar hans sätt och utseende Akira Kurosawas.

Se/köp den här

Senaste kommentaren:
  • Jonathan Elfving
    Skrivet November 15, 2009 kl. 3:41 pm · #

    Väldigt konstig, men bra film. Om ni gillar anime, ska ni se den här.

1 kommentar · Skriv en kommentar!