56. Persepolis (2007)

Teheran 1978. Marjane är åtta år gammal och funderar över framtiden. Hon drömmer om att bli profet för att kunna rädda världen. Marjane, som är älskad av sina moderna och kultiverade föräldrar och har en speciell kärlek till sin mormor, följer med spänning de händelser som leder upp till revolutionen i Iran och som krossar shahregimen. Med den islamiska republiken kommer en tid av revolutionskommissarier som kontrollerar både beteenden och klädsel. Bakom sin slöja fantiserar Marjane om ett liv som revolutionär. När sedan kriget i Irak drar fram med bombdåd, kidnappningar och försvunna släktingar, visar sig Marjanes revolutionära drömmar bli problematiska. För att skydda henne, skickas hon till Österrike, där hon upplever sin andra revolution: tonåren, frihet, kärlek men även exil, ensamhet och utanförskap.

Marjanes Satrapis självbiografiska seriealbum “Persepolis” från 2000 var en av 2007 års mest prisade filmer. Samma år gjorde jag mitt sjunde år på Stockholms filmfestival, i vanlig ordning med alldeles för mycket att göra. Exploderande biljetter, möten, face2face och intervjuer med filmare, eyes on the prize. Tio minuter innan festivalens första visning av “Persepolis” slutade mitt möte med projektledaren och de biografansvariga på Saga-biografen, Kungsgatan. Hets.

Stora förändringar kommer i svart-vita animationer. Genom Marjanes ögon får vi följa vi kriget i Iran och jag funderar fortfarande på om det sekulära samhällets förvandling egentligen inte bara är en utopi i hennes (revolutionära) vardag.

Biosalongen släktes så där lampvis. Tror att det var i samma stund som jag slängde upp dörrarna, i handen en papperskopp med en skvätt äppel-te. När jag är så där helt uppe i det jag älskar, upptäcker jag att jag vet precis allt om allt och uppfattar vad som är extra-bra. Persepolis är hemskt smart, kraftfull och hjärtvärmande om vart annat. Utmattad gick jag vidare till nästa biograf, informerade om morgondagens visningar, hämtade kassorna och hjälpte volontärerna med att stänga för dagen.

För mig handlar Satrapis berättande väldigt mycket om att lära sig själv att leva:

“In life, you’ll meet a lot of jerks. If they hurt you, tell yourself that it’s because they’re stupid. That will help keep you from reacting to their cruelty. Because there is nothing worse than bitterness and vengeance… always keep your dignity and be true to yourself.”

Visste du att?

• Den iranska regeringen protesterade mot filmen till den franska ambassaden i Tehran och pressade organisatörerna av 2007 års Bangkok Film Festival att ta bort filmen från startfältet. Liknande protester kom även från den iranska ambassaden i Nya Zeeland när den visades under den 37:e Wellington Film Festival.
• Catherine Deneuve och Chiara Mastroianni lånade ut sina röster till den franska och den engelska versionen, till samma karaktärer.
• Var Frankrikes officiella val för att tävla i “Bästa utländska film”-kategorin under Oscarsgalan 2008. Den blev dock istället nominerad till “Bästa animerade film” och förlorade mot “Ratatouille”.

Se/köp den här

• Se direkt: SF Anytime - Stream - 29 kr
• Se: Lägg till på din Lovefilm-lista
• Köp: Megastore - DVD - 89 kr
• Köp: Megastore - Blu-ray - 269 kr

Gästbloggare: Filmvetare, producent och skribent. Maria har tidigare arbetat med filmdistribution och marknadsföring på Stockholms filmfestival och struntade i producentutbildningen på DI för att prova filmlivet i Köpenhamn. I begynnelsen skrev hon för papperstidningen Cinema. I höst ska Maria jobba med Atmo och lanseringen av den animerade storstadsdystopin Metropia. Hoppas “Juno” vinner.